När ska det gå över? När ska det sluta göra så här ont? Kommer jag någonsin få känna dom där känslorna igen? I hate that i Love you.
Livet är en plåga och för varje hinder du bestiger kommer du få med dig en ny erfarenhet. Jag vill inte ha flera erfarenheter ever!
Kan jag inte få glida på en räkmacka bara för en liten stund. Det skulle vara så skönt.

Älska någon du inte "får" älska, eller aldrig mera få visa andra hur mycket du älskar den personen, det är som att vara fången i hjärtat och hjärnan. Som en stor mur med taggtråd runt. Ingen kommer in och ingen kommer ut. Det är som att leva i en sorgprosses om och om igen, som en begravning varje gång det är hej då. Uppstånden vid träffar, och när det väl händer, så vill jag att tiden ska stå stilla, jag vil supa in varje minut, doften, rörelserna, ligga där på bröstet och höra andetagen...

Det som finns kvar är minnen, som gör onda att plocka fram, kan inte kolla på serier, filmer vi sett tillsammans, varje gång jag glömmer något ringar orden, vad är det du inte får göra...glömma.

Inser sakta men säkert att mitt resterande liv kommer spenderas i ensamhet. Det är ok. Skulle aldrig utsätta mig för en halvbra kärlek, inte någon annan heller. Jag tror på evig kärlek, den som passar som handen i handsken, soulmate, fjärilar som aldrig slutar fladdra, eller att hjärtat skuttar till varje gång din blick faller på honom, kyssar som får tid och rum att försvinna. Det ska kännas så varje dag. Jag älskar doften av honom, älskar hur han får mig att känna mig så där fjortiskär, så där pinsamt kär för att vara 40, jag får inte nog.


Idag blev det en ordentlig dipp ner i träsket, saknar så mycket, så otroligt mycket!
Som ett litet citat - hittar du bästa hästen går det inte att nöja sig med en åsna.

Vet inte riktigt på dagen det hände, spelar ingen roll egentligen. Men två gifta men, var av en är på bröllopsresa just nu haffade ur sig att han älskade mig. I nästa sekund slänger ut en bild på hans vackra fru som han älskar så mycket! Jag vill bara spy, rakt ut en så där äcklig spya som stinker länge. Den andra mannen, som påstod sig invänta en skiljsmässa som på gått i 5 år, plötsligt är upp över öronen förälskad i sin fru som glatt går ovetandes om hennes mans sms där han vill ta ut mig på en lyxig restaurang som en dejt, där jag gärna får sova över i hans husbil! Står det i min panna desperat? Att jag skulle tycka det är så supersexigt att ligga med gifta men, som att jag inte förtjänar bättre. Ingen är särskilt intresserade av vad jag gillar, vilka åsikter jag har, vad jag gillar att göra. De är bara ute efter något spännande förbjudet på sin fritid, ljuga för deras respektive och när det väl kommer fram. Så kommer allt skyllas på mig, för det är så det funkar. Tjejer funkar så till en början i alla fall. Vi som är singlar borde veta bättre än att ligga med en gift man, inte åt andra hållet för han står skamset med sin byxsnok och försöker se ut som han har blivit lurad.

Men för skojs skull spelar jag med, ställer ibland obekväma frågor som jag sällan får svar på, de undviker att säga något när jag meddelar att jag har en dejt, eller frågar om vi kan ta en fika i samma stad, oftast kommer svaret i morgon, jag har så mycket att göra just nu. Har han mindre saker för sig i morgon, på jobbet. Hur kan han förutse det? Kanske genom en glaskula? Eller att efter jag har kommit hem från en lång resa, ska kasta mig på nästa tåg eller bil för att träffa honom i 20 minuter. Alltså... hallå så lätt är jag inte!

Har faktiskt en hel del självrespekt! Behöver inte kasta mig in i något, har respekt för andras relationer. Ett äktenskap är inget man ska gå in i för att slippa vara själv eller för att någon annan vill, du gör det för att du vet att det är den du vill leva med, den du kommer älska, den du kommer finnas för om det blir svårt, den du vill vara trogen med. Det borde vara din bästa vän, din största kärlek, den du vill vara tillsammans med jämt, den du längtar efter varje dag, den som får din mage att fladdra som fjärilar, som får dig att le så där fånigt när den inte ser, som får dina tårar att brytas mot skratt, som du kan borra ner näsan i halsen på och den doften är den bästa som finns.

Är den personen inte det, förtjänar inte den att få uppleva det? Kärleken är inte självisk!
Så ni killar, ni behöver ha era ankor i rad, och nej jag är inte intresserad, kommer inte bli heller. För har du en gång upplevt your soulmate då är det bara 50 nyanser av grått...

/s

Känner av det lite smått, blir extra påtagligt om jag blir påmind. Vet att det är bra att lätta på trycket ibland. Oftast känns det som ett ända långt sorgearbete och undrar när går det över, kommer någonsin gå över. När avstånden blir längre och längre. Går det överleva då. Räcker det till med sporadiska tillfälliga träffar. I dom här frågorna känner jag mig väldigt ensam. Finns det någon som känner som jag känner. Att vid 40 års ålder veta att ingen kommer ens i närheten av att få mig att känna som jag gör. Finns det någon som har samma högs hinder att hoppa över. Som ett jätte stort berg du ska försöka slå sönder med huvudet.
Jag ger inte upp, jag lever hellre själv en med någon jag tycker om.
Som handen i handsken passar vi ihop, som pusselbitar. Känslan som bor inom mig är obeskrivlig och gör så ont. Som att vara vilse och ibland hitta hem. Fjärilarna i magen som fortplantar sig i magen när ni ses, som hjärtat stannar i bröstet när läpparna möts och när han inte ser på mig ler jag ett fånigt leende och gråten lixom fastnar i halsen. I hate that i Love you

S

Jag lägger mig platt, ger upp och låter välten rulla över. Det här med trygghet lugn är inte till för mig uppenbarligen. Från värre har det gått om värst. Vet inte längre var jag ska vända mig eller vem som kan hjälpa mig, men det värsta är att jag känner mig så jäkla dum. Har ju precis flyttat hit, nu har jag 8 dagar på mig att hitta ett nytt boende, packa hitta folk som kan hjälpa mig. Har mailat min handläggare om situationen men jag vill bara dö. Orkar inte längre på riktigt. Ångestpåslaget går inte att beskriva, jag kan inte sova, inte koncentrera mig på något. I fredags fick jag mail. Bostadsrättsförmedligen säger nej till andrahandskontrakt. Och eftersom han begärde en för hög hyra står jag här men orkar inte. Peter berättade att hans var ledig, ringde hyresvärden och det såg inte jätteljust ut... så om 8 dagar kommer jag stå med mina möbler på en gata och titulera mig själv som hemlös. Borde läggas in men var gör jag av mina saker min hund min katt... besegrad!

Den här dagen började bättre än gårdagens avslut. Vi käkade en ordentlig frukost tillsammans, det gör vi alltid. Bästa sättet att börja dagen. Efter det gick vi till ishallen, garderad upp till tänderna med dubbla jackor, en tunn dunjacka och fjällräven på det, halsduk, filt och rumpvärmare i väskan. Vi spenderade ca 2h i ishallen, pojken jättevarm, jag jättekall. Han fick lite nya vänner i sin egen ålder, men lite feg som han är vågade han inte riktigt fråga, så jag fick rycka in. Så klart fick han vara med, skitduktiga ungar som förmodligen föddes med skridskor bjöd in och hjälpte till. Det värmer mamma hjärtat.

Efter allt åkande begav vi oss till pizzerian. Slukade en kebabtallrick som om det inte fanns någon morgondag. Så jävla gott, min mage tyckte inte som jag. Men det var värt det.

Vi gick hem, slappa lite, dukade fram onyttigt och såg fram mot mello. Jag gav upp direkt, utan att passera gå. Helt värdelöst, fanns det ingen bra som kände sig manad att göra en insatts för åtminstone ett bidrag?

När 87åriga Ove Går till final, final!!! Hallå folket lixom.
Efter det fick vi lite av ett utseende problem. Ett ihoppsatt ögonbryn, i stället för två fanns det ett. Som mamma räddare fanns det två sätt att fixa problemet. Pincett eller vax. Pest eller kolera. Vi började med pincett och avslutade med vaxning. Min pojke börjar bli stor och utseendefixerade. Hur länge är håren borta? Hur ofta behöver jag göra det här osv. Som van hårbortagare av en del underligga ställen så lugnade jag honom att han är inte den enda som behöver omvårdnad... han är nu nöjd, tycker det blev bra och jag gissar mig till att det kommer hända flera ggr...


Nu tänker jag säga god natt, en ny spännande dag väntar i morgon? Over and out

Sen december har det bara rullat på mig, som värsta ångvälten men nu räcker det. Jag är trött på att människor klampar på mig med bästa gyttjan under fötterna, andas på mig med deras vidriga andedräkt. Ser sig själva som någon högre makt och kan bestämma mitt mående. Glöm det! Nu räcker det, ser att jag redan skrivit det, men min förra hyresvärd, har skrivit två välformulerade brev till bättre vetande. Det är bättre att veta än inte veta. Kunskap är makt, en makt jag gärna roffar åt mig av. Att utöva en form av härskarteknik på mig kommer bara resultera i smärta, inte för mig, jag har som sagt gått igenom en hel del, och bipolär så jag kan hela registret av känslor som kan omfamna mig. Bättre att vara arg en ledsen, arg har ingen ångest bara hämnd. Fult för en som är typ buddist som borde bara ha kärlek, det har jag. För de som förtjänar det. De andra är det bara synd om, synd om att deras innre är svartare än natten, synd om för att de måste sparka och klampa över på de som redan ligger. Synd om för att de kan inte känna solen mot ansiktet, bara svarta mörka tankar om andra människor. Men idag har jag gjort något jag aldrig gjort i hela mitt liv, jag har sluta mörka för någon annan. Jag sa exakt som de var, han vet redan men inte att en annan person lår undan fötterna för hans skull. Ett enkelt mail, tre meningar var för jobbigt för att min son skulle ha möjligheten att hitta på något med mig på sportlovet. Nu får jag hämta ett papper, skicka det på posten, hoppas på att han returnerar det, lämna in det innan fredag och hoppas på att i slutet på nästa vecka kommer vi kunna hitta på något. Exakt det berättade jag säkert trodde personen i andra änden att jag bara hotade, för jag har som sagt aldrig gjort så. Det är inte min stil att belysa barn om vad den andra gör för taskigt. Men idag fick det vara nog. Casper är smart, omtänksam, sympatisk och drar sig inte för att konfrontera. Min ekonomiska situation är inte direkt svinbra, men att involvera honom på ett bra och smart sätt tycker vi det är kul att planera, diskutera för det kommer komma en dag när vingarna ska flyga, då är det bra att vara förberedd.
Så tack Caspers pappa för det raserade förtroendet, du är på exakt samma ställe. Det går inte att måla bort ränder, de kommer alltid fram. Så grattis. Du är och har alltid varit en skitstövel. Du kan väl tänka på det medansvar jag går ut, njuter av solen och låter skiten du levererade rinna av. För till skillnad från dig har jag faktiskt ett hjärta, något som jag lyckades överföra på alla mina barn... En till sak. Sympati och empati är inget farligt, det får andra att må bra, inte som om hjärtat ska gå sönder.

Tycks blöda för många just nu, oceaner av tårar som måste komma ut. Blödig, känslosam eller helt enkelt har ett hjärta. En ganska nybliven vän har råkat ut för en av det värsta en mamma kan uppleva, inte ska uppleva. En mardröm som upprepar sig om och om igen och allt hon kan göra är att vänta... och vänta. För tre veckor sen bestämde pappan till barnet att helt enkelt inte släppa ifrån honom till mamman. Gemensam vårdnad hindrar henne från att åka och hämta barnet. Barnet missar undervisning i skolan, kamrater, sitt syskon. Tryggheten i det som var vanligt blir nu otryggt och osäkert. Det finns ingen skillnad egentligen mot fäder som tar sina barn till andra länder. Är det inte samma sak. Händerna bakbundna och du får lägga allt du har i myndigheternas händer... och det tar tid. Lång tid.

Som medmänniska i det här har jag ordnat med tid till advokat, försökt lista upp myndigheter som ska kontaktas, gett henne råd och stöd, men det jag helst skulle vilja göra är att åka och hämta pojken och returnera honom till vardagen och tryggheten. Men det kan jag inte. Såklart!

Mitt andra brustna hjärta.. cancer, en fruktansvärd sjukdom jag sett up close. Mormor, Pelle, kompis nära anhörig till familjen. Nu en väns dotter. Ung med hela livet framför sig. Familjen som redan är drabbade av svåra sjukdomar måste nu ta sig an något de hoppas innerst inne kommer gå bra. För alla krigar, alla hejar men med en kraftig sjukdom som uppenbarar sig på kort tid... mina visdomsord blev tillslut när jag inte visste vad jag skulle säga, när jag läste hopplösheten, kände på orden, det kommer snart något mera. Det är alltid som mörkast innan solen går upp. Jag önskar och hoppas på att min budda omfamnar henne och gör henne frisk, att hennes familj ska må bra. Varfö drabbas de som förtjänar det minst? Om det nu finns något minst eller störst. Nu när jag tänker på det finns det några på störst listan, tyvärr har de passerat till jord och förhoppningsvis gräs, blommor och träd omkring... ingen förtjänar svart asfalt.
Det jag kan bistå med är två öron att lyssna med, finnas närvarande på sociala medier om det skulle behövas i skrift form.
Tågresa ner till familjen. Jag tror på vetskapen om att det finns någon/några som det går att luta sig emot ibland, för att inte tappa fotfästet är det kanske tillräckligt för att orka kämpa och kämpa.
Jag vet att saker ibland kan kännas som om det inte går att klara av/reda ut. Att hjärtat håller på att gå sönder. Du vill lägga dig platt på marken och tyna bort. Gömma dig för allt ont som du drabbas av. Men med en sekund i taget, minut, timma, dygn, vecka, månad och år. Lite i taget och låt det som gör ont komma ut...

/S

När du åker neråt, gå ut spring, sätt på riktig argmusik i lurarna och ge dig ut! Gjorde det idag, kom in i ett lagom tempo och jag stannade till en gång på en två kilometers tur men det var mest för att sträcka ut benen. Springa, jogga är min grej. Styrketräning oxå men när det alternativet inte finns än. Så fungerar det här skitbra för min hjärna. All ångest, ledsamhet, oro och alla tankar bara försvinner.

Som kanske många vet är jag lite av en dokumentär torsk, slukar nästan allt. Det som går bort är djurhållning, galna asiater som skär hajfenor på löpande band, djurparker som har späckhuggare och delfiner i en liten vattenpöl. Orkar inte, jag blir förbannad helt enkelt. Däremot har jag inga problem med att kolla på vad vi utsätter haven för med all den j*vla plasten som ska envisas med att slänga i. Ser vi inte, så finns det inte och när en stackars sköldpadda dycker upp med en åtta till skal för vi slängt i plast från burkar. Säger vi oj då! Det här var inte bra.
USA, och många, många, många länder som föder upp boskap som om det inte fanns en morgondag. Det odlad i kopiösa mängder, men inte till oss, nä det går till djuren som ska växa och bli stora med lite tillväxthormoner för att vi ska få den där steken. Ingen eftertanke alls. Jag äter kött, absolut men efter noga övertänkande kommer jag nog sakta vandra över till att bli vegetarian även om mitt bidrag är en droppe i oceanen. Kanske skulle stoppa in och annan fisk, men även det känns galet när haven snart är urfiskade. Vi kommer skapa vår egna död som innefattar svält. I går gjorde jag som min pappa, bojkottade reklam-tv för en timme. Vetenskapens värld. Rätt intressant faktiskt. Den som vill leva lite längre, må lite bättre bör absolut gå över till mera grönt och mindre kött! Ökar livslängden med ungefär 5 år. Kan vara ganska värdefullt när man börjar närma sig åttio om man inte är som mig som vill dö varje gång jag hamnar i mörkret!

Jag kanske borde be läkaren om att skriva ut ett recept på motion, undrar om det går? Har hört talas om det. Andra veckan ska jag försöka få till ett möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Tänker sysselsättning, arbetsträning av någon sort. Lugnt gärna. Kanske biblioteket. Stoppa in böcker, tipsa osv eller simhallen. Något som inte öppnar kl 7-8 för det fungerar nog väldigt dåligt med tanke på mina mediciner. Då skulle jag få ta dom kl 17-18 det bli knöligt, ställs kl 05 för att ta litium och somna om.

Nog med svamlande. Fixa till den där proteindrinken, lyxar till det med lite hallon, mango, banan och linfrö?


Over and out
/S