Vet inte riktigt på dagen det hände, spelar ingen roll egentligen. Men två gifta men, var av en är på bröllopsresa just nu haffade ur sig att han älskade mig. I nästa sekund slänger ut en bild på hans vackra fru som han älskar så mycket! Jag vill bara spy, rakt ut en så där äcklig spya som stinker länge. Den andra mannen, som påstod sig invänta en skiljsmässa som på gått i 5 år, plötsligt är upp över öronen förälskad i sin fru som glatt går ovetandes om hennes mans sms där han vill ta ut mig på en lyxig restaurang som en dejt, där jag gärna får sova över i hans husbil! Står det i min panna desperat? Att jag skulle tycka det är så supersexigt att ligga med gifta men, som att jag inte förtjänar bättre. Ingen är särskilt intresserade av vad jag gillar, vilka åsikter jag har, vad jag gillar att göra. De är bara ute efter något spännande förbjudet på sin fritid, ljuga för deras respektive och när det väl kommer fram. Så kommer allt skyllas på mig, för det är så det funkar. Tjejer funkar så till en början i alla fall. Vi som är singlar borde veta bättre än att ligga med en gift man, inte åt andra hållet för han står skamset med sin byxsnok och försöker se ut som han har blivit lurad.

Men för skojs skull spelar jag med, ställer ibland obekväma frågor som jag sällan får svar på, de undviker att säga något när jag meddelar att jag har en dejt, eller frågar om vi kan ta en fika i samma stad, oftast kommer svaret i morgon, jag har så mycket att göra just nu. Har han mindre saker för sig i morgon, på jobbet. Hur kan han förutse det? Kanske genom en glaskula? Eller att efter jag har kommit hem från en lång resa, ska kasta mig på nästa tåg eller bil för att träffa honom i 20 minuter. Alltså... hallå så lätt är jag inte!

Har faktiskt en hel del självrespekt! Behöver inte kasta mig in i något, har respekt för andras relationer. Ett äktenskap är inget man ska gå in i för att slippa vara själv eller för att någon annan vill, du gör det för att du vet att det är den du vill leva med, den du kommer älska, den du kommer finnas för om det blir svårt, den du vill vara trogen med. Det borde vara din bästa vän, din största kärlek, den du vill vara tillsammans med jämt, den du längtar efter varje dag, den som får din mage att fladdra som fjärilar, som får dig att le så där fånigt när den inte ser, som får dina tårar att brytas mot skratt, som du kan borra ner näsan i halsen på och den doften är den bästa som finns.

Är den personen inte det, förtjänar inte den att få uppleva det? Kärleken är inte självisk!
Så ni killar, ni behöver ha era ankor i rad, och nej jag är inte intresserad, kommer inte bli heller. För har du en gång upplevt your soulmate då är det bara 50 nyanser av grått...

/s

Känner av det lite smått, blir extra påtagligt om jag blir påmind. Vet att det är bra att lätta på trycket ibland. Oftast känns det som ett ända långt sorgearbete och undrar när går det över, kommer någonsin gå över. När avstånden blir längre och längre. Går det överleva då. Räcker det till med sporadiska tillfälliga träffar. I dom här frågorna känner jag mig väldigt ensam. Finns det någon som känner som jag känner. Att vid 40 års ålder veta att ingen kommer ens i närheten av att få mig att känna som jag gör. Finns det någon som har samma högs hinder att hoppa över. Som ett jätte stort berg du ska försöka slå sönder med huvudet.
Jag ger inte upp, jag lever hellre själv en med någon jag tycker om.
Som handen i handsken passar vi ihop, som pusselbitar. Känslan som bor inom mig är obeskrivlig och gör så ont. Som att vara vilse och ibland hitta hem. Fjärilarna i magen som fortplantar sig i magen när ni ses, som hjärtat stannar i bröstet när läpparna möts och när han inte ser på mig ler jag ett fånigt leende och gråten lixom fastnar i halsen. I hate that i Love you

S