Tycks blöda för många just nu, oceaner av tårar som måste komma ut. Blödig, känslosam eller helt enkelt har ett hjärta. En ganska nybliven vän har råkat ut för en av det värsta en mamma kan uppleva, inte ska uppleva. En mardröm som upprepar sig om och om igen och allt hon kan göra är att vänta... och vänta. För tre veckor sen bestämde pappan till barnet att helt enkelt inte släppa ifrån honom till mamman. Gemensam vårdnad hindrar henne från att åka och hämta barnet. Barnet missar undervisning i skolan, kamrater, sitt syskon. Tryggheten i det som var vanligt blir nu otryggt och osäkert. Det finns ingen skillnad egentligen mot fäder som tar sina barn till andra länder. Är det inte samma sak. Händerna bakbundna och du får lägga allt du har i myndigheternas händer... och det tar tid. Lång tid.

Som medmänniska i det här har jag ordnat med tid till advokat, försökt lista upp myndigheter som ska kontaktas, gett henne råd och stöd, men det jag helst skulle vilja göra är att åka och hämta pojken och returnera honom till vardagen och tryggheten. Men det kan jag inte. Såklart!

Mitt andra brustna hjärta.. cancer, en fruktansvärd sjukdom jag sett up close. Mormor, Pelle, kompis nära anhörig till familjen. Nu en väns dotter. Ung med hela livet framför sig. Familjen som redan är drabbade av svåra sjukdomar måste nu ta sig an något de hoppas innerst inne kommer gå bra. För alla krigar, alla hejar men med en kraftig sjukdom som uppenbarar sig på kort tid... mina visdomsord blev tillslut när jag inte visste vad jag skulle säga, när jag läste hopplösheten, kände på orden, det kommer snart något mera. Det är alltid som mörkast innan solen går upp. Jag önskar och hoppas på att min budda omfamnar henne och gör henne frisk, att hennes familj ska må bra. Varfö drabbas de som förtjänar det minst? Om det nu finns något minst eller störst. Nu när jag tänker på det finns det några på störst listan, tyvärr har de passerat till jord och förhoppningsvis gräs, blommor och träd omkring... ingen förtjänar svart asfalt.
Det jag kan bistå med är två öron att lyssna med, finnas närvarande på sociala medier om det skulle behövas i skrift form.
Tågresa ner till familjen. Jag tror på vetskapen om att det finns någon/några som det går att luta sig emot ibland, för att inte tappa fotfästet är det kanske tillräckligt för att orka kämpa och kämpa.
Jag vet att saker ibland kan kännas som om det inte går att klara av/reda ut. Att hjärtat håller på att gå sönder. Du vill lägga dig platt på marken och tyna bort. Gömma dig för allt ont som du drabbas av. Men med en sekund i taget, minut, timma, dygn, vecka, månad och år. Lite i taget och låt det som gör ont komma ut...

/S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Loving you is the best thing in my life. Det är lätt, omtänksamt, hett, passionerat, roligt, ilska, sexigt, här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång och underbart. Det är så att magen fladdrar av fjärilar, hjärtat slår volter och jag håller an...

Välkommen tillbaka, du är som en gammal kär vän som alltid hittar tillbaka. Det är jag väldigt tacksam över. Det är liksom som att vi känner varandra riktigt mycket nu så vi vet vad vi kan bjuda varandra på. Härligt! Jag verkligen älskar dina svarta...

1996 avled min mormor "mamma" 2001 min morfar 2003 5/3 dog min son i min mage 2003 27/6 dog min lillebror samma dag som Lucas gravsten kom upp 2004 dog min morbror 2010 tog en av mina bästa vänner livet av sig Efterföljande av min farmor minns ...

Vi redan kört en runda, varför inte passa på att göra det igen. Helt ärligt börjar jag bli jäkligt trött, trött på att kastas omkull om och om igen. Vad är meningen lixom. Ständig otrygghet, ständigt vara på sin vakt, ha katastrofvarningslamporna tän...

Det är nu jag önskar att tiden stod still, det är alldeles för kort tid. Men vi hann med mycket, lets dance, en ihopmulning som gick över, brandskyddsområdet som var helt fantastiskt, grillning, Eurovision och super mario, jäkligt mycket skrik och sv...