Tycks blöda för många just nu, oceaner av tårar som måste komma ut. Blödig, känslosam eller helt enkelt har ett hjärta. En ganska nybliven vän har råkat ut för en av det värsta en mamma kan uppleva, inte ska uppleva. En mardröm som upprepar sig om och om igen och allt hon kan göra är att vänta... och vänta. För tre veckor sen bestämde pappan till barnet att helt enkelt inte släppa ifrån honom till mamman. Gemensam vårdnad hindrar henne från att åka och hämta barnet. Barnet missar undervisning i skolan, kamrater, sitt syskon. Tryggheten i det som var vanligt blir nu otryggt och osäkert. Det finns ingen skillnad egentligen mot fäder som tar sina barn till andra länder. Är det inte samma sak. Händerna bakbundna och du får lägga allt du har i myndigheternas händer... och det tar tid. Lång tid.

Som medmänniska i det här har jag ordnat med tid till advokat, försökt lista upp myndigheter som ska kontaktas, gett henne råd och stöd, men det jag helst skulle vilja göra är att åka och hämta pojken och returnera honom till vardagen och tryggheten. Men det kan jag inte. Såklart!

Mitt andra brustna hjärta.. cancer, en fruktansvärd sjukdom jag sett up close. Mormor, Pelle, kompis nära anhörig till familjen. Nu en väns dotter. Ung med hela livet framför sig. Familjen som redan är drabbade av svåra sjukdomar måste nu ta sig an något de hoppas innerst inne kommer gå bra. För alla krigar, alla hejar men med en kraftig sjukdom som uppenbarar sig på kort tid... mina visdomsord blev tillslut när jag inte visste vad jag skulle säga, när jag läste hopplösheten, kände på orden, det kommer snart något mera. Det är alltid som mörkast innan solen går upp. Jag önskar och hoppas på att min budda omfamnar henne och gör henne frisk, att hennes familj ska må bra. Varfö drabbas de som förtjänar det minst? Om det nu finns något minst eller störst. Nu när jag tänker på det finns det några på störst listan, tyvärr har de passerat till jord och förhoppningsvis gräs, blommor och träd omkring... ingen förtjänar svart asfalt.
Det jag kan bistå med är två öron att lyssna med, finnas närvarande på sociala medier om det skulle behövas i skrift form.
Tågresa ner till familjen. Jag tror på vetskapen om att det finns någon/några som det går att luta sig emot ibland, för att inte tappa fotfästet är det kanske tillräckligt för att orka kämpa och kämpa.
Jag vet att saker ibland kan kännas som om det inte går att klara av/reda ut. Att hjärtat håller på att gå sönder. Du vill lägga dig platt på marken och tyna bort. Gömma dig för allt ont som du drabbas av. Men med en sekund i taget, minut, timma, dygn, vecka, månad och år. Lite i taget och låt det som gör ont komma ut...

/S

När du åker neråt, gå ut spring, sätt på riktig argmusik i lurarna och ge dig ut! Gjorde det idag, kom in i ett lagom tempo och jag stannade till en gång på en två kilometers tur men det var mest för att sträcka ut benen. Springa, jogga är min grej. Styrketräning oxå men när det alternativet inte finns än. Så fungerar det här skitbra för min hjärna. All ångest, ledsamhet, oro och alla tankar bara försvinner.

Som kanske många vet är jag lite av en dokumentär torsk, slukar nästan allt. Det som går bort är djurhållning, galna asiater som skär hajfenor på löpande band, djurparker som har späckhuggare och delfiner i en liten vattenpöl. Orkar inte, jag blir förbannad helt enkelt. Däremot har jag inga problem med att kolla på vad vi utsätter haven för med all den j*vla plasten som ska envisas med att slänga i. Ser vi inte, så finns det inte och när en stackars sköldpadda dycker upp med en åtta till skal för vi slängt i plast från burkar. Säger vi oj då! Det här var inte bra.
USA, och många, många, många länder som föder upp boskap som om det inte fanns en morgondag. Det odlad i kopiösa mängder, men inte till oss, nä det går till djuren som ska växa och bli stora med lite tillväxthormoner för att vi ska få den där steken. Ingen eftertanke alls. Jag äter kött, absolut men efter noga övertänkande kommer jag nog sakta vandra över till att bli vegetarian även om mitt bidrag är en droppe i oceanen. Kanske skulle stoppa in och annan fisk, men även det känns galet när haven snart är urfiskade. Vi kommer skapa vår egna död som innefattar svält. I går gjorde jag som min pappa, bojkottade reklam-tv för en timme. Vetenskapens värld. Rätt intressant faktiskt. Den som vill leva lite längre, må lite bättre bör absolut gå över till mera grönt och mindre kött! Ökar livslängden med ungefär 5 år. Kan vara ganska värdefullt när man börjar närma sig åttio om man inte är som mig som vill dö varje gång jag hamnar i mörkret!

Jag kanske borde be läkaren om att skriva ut ett recept på motion, undrar om det går? Har hört talas om det. Andra veckan ska jag försöka få till ett möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Tänker sysselsättning, arbetsträning av någon sort. Lugnt gärna. Kanske biblioteket. Stoppa in böcker, tipsa osv eller simhallen. Något som inte öppnar kl 7-8 för det fungerar nog väldigt dåligt med tanke på mina mediciner. Då skulle jag få ta dom kl 17-18 det bli knöligt, ställs kl 05 för att ta litium och somna om.

Nog med svamlande. Fixa till den där proteindrinken, lyxar till det med lite hallon, mango, banan och linfrö?


Over and out
/S

Det är en sån där dag som jag absolut inte vill stanna i någon längre stund. Så därför hoppas jag det går över snabbt!

I dag är dagen då jag funderar på meningen, vad gör jag här och ska det vara så här hela tiden? Ensam, och ja jag vet precis vad ni tänker. Klart du kommer att träffa någon. Du behöver inte vara ensam. Men jag är livrädd för att träffa någon, har ingen lust alls att bjuda in till bipolärkalas. Här varsegod, jag kommer må svindåligt många gånger och bli glad och överlycklig andra gånger. Jag kommer ställa till det och i mitt huvud är det rimligt! Vissa dagar vill jag inte ens gå ur sängen och andra bölar jsg för minsta sak. Men visst är jag rolig, sällskaplig, smart och duktig på många saker. Blir helt däckad av kvällsmedicinen och somnar exakt kl 21.
Som sagt det är inte den bästa dagen direkt. En annan sak, störig och med eftertänksamhet. Det här med att höra av sig, är det ett ensam jobb? Faller bara lotten på en? Måste jag kuska mil efter mil för att upprätthålla kontakten som inte bara genererar telefonen? Är värdet så litet? Eller är att jag ställer för lite krav. Tycker att jag är ganska hygglig, ställer upp när det behövs, hjälper till, lyssnar och framförallt reser, pusslar med buss och tågtider. Vad är meningen?

Vad är meningen med att anstränga sig när avkastningen bli jäkligt dåligt.

Men jag är tacksam det finns faktiskt en liten skara som faktiskt vill prata, min pappa, mina bröder, mina barn och min syster. Thats it! Trots vänner sen mänga år så tror jag inte att någon ringt och frågat hur är det? Vad gör du? Kan jag komma det var så länge sen. Sorgligt.

Kanske beror deppigheten på att det snart ska flyttas, jättekul att flytta absolut. Kommer spara en hel del pengar, lättare att handla och obegränsad internet. Då har jag i alla fall möjligheten att se på program jag inte sett senaste fem månaderna.

Existensiella frågor dyker så klart upp i deppigehet. Vad gör jag här, varför är jag här och för vem är jag här?

Säger så här, vad rädda om det ni har, värdesätt och var rädda om varandra. Plötsligt kanske det inte längre finns kvar och du har ingen möjlighet att få tillbaka det. Sorgligt men sant!
/s

På riktigt, riktigt länge som jag sovit jättedåligt, men också jättebra! Konstigt va. Mest slumrat och framåt småtimmarna slocknade jag tillslut. Det är väldigt förväntansfullt det här med dejt. Du piffar till dig lite extra, rakar både här och där väldigt väl och ser till att du är snygg i håret och luktar gott. Från båda håll, alltså jag menar från oss båda. Känslan är lite som första gången, samtalen är långs, skratten ligger nära tillhands och det flyger gnistor omkring oss.

Hamnade i en diskussion igår med mitt förre detta bonusbarn, försökte ge lite konstruktiv kritik men det föll inte rätt. Jag är lite känslig när det kommer till att betäckna personer som är elaka och taskiga som "sjuka" i huvudet. Kanske beror på att jag känner många med en psykisk sjukdom och många som var/är deprimerad. Sen en hel del sjuks också så klart, medicinsk, cancer, förkylningar och influensa. Eller för att jag har en obotlig variant som också kan betäcknas som sjuk i huvudet.

Men har "man" svart bälte i att ta illa upp. Då blir det illa upp och pang så försvann jag från hennes instagramlista. Det gör mig inget. Gissar att budskapet gick fram och att hon kanske tänker efter innan hon postar något som många skäms, mår dåligt över och kanske inte vågar prata om...

Nu slog den till tröttheten. Bäst att passa på zzz

/

Det är något vi alla upplever någon gång eller många gånger i livet. Måste sluta med propavan, kan inte vakna svettig med hjärtklappning nästan varje natt eller morgon. I natt drömde jag om något som faktiskt hänt. Min kille tog hem en tjej som han varit med undertiden som han var tillsammans med mig. Jag kommer ihåg ilskan, ångesten, smärtan och som tur/otur hade jag atarax som la sig som bomull kring hjärnan så jag var bedövad. För övrigt hatar jag atarax, en riktig skitmedicin om du frågar mig. Jag svskyr tillståndet man befinner sig efter intaget av en sån tablett. Igår var det om avklädda bilder i telefonen som jag upptäckte fast jag inte ville. Den dök upp när mobilen låg nära mig. Drömde om hur och vidare jag skulle konfrontera det hela. Vaknade innan jag behövde komma till den punkten av val. Vet att det är propavanen som ställer till det för mig så det är lika bra att sluta. Punkt!

En dag kvar till dejt, nervös är bara förnamnet, förväntansfull och fjärilar i hela magen. Vad ska vi göra, vad kommer hända, vad ska jag ha för kläder, skor och kommer tåget, bussen gå i morgon med tanke på det stundande ovädret som ska komma in.

Måste komponera ihop en matsedel till nästkommande vecka. Det här med lchf är kanske för många jätte lätt, jag tycker att det blir samma mat om och om igen. Grönsaker är inte billigare än potatis, ris och pasta. Gjorde ett inlägg på lchf forum och de reagerade på att jag äter protein drinkar morgon och kväll. Det är ett bra proteinpulver, 1,5% kolhydrater per 100g protein. Det var dåligt att använda röd mjöl och skulle hellre ta tukisk yoghurt istället. Då blir det som kvarg. Är inte jätte förtjust i protein drinkar. Den här är helt smaklös eller nästan i alla fall. Men det här reder ut sig när träningen kommer igång ordentligt. Då kommer det inte bli lika viktigt med kosten. Två veckor kvar! Jag orkar inte görs något hemma. Räknar bara ner tiden och det som är kvar gör jag på två dagar högst.

Träffar Michaela i helgen, saknar mina tjejer så mycket. Ibland vill jag kidnappa flickorna och komma på en formel som gör de små igen. Det här med sägen om att ta vara på den tiden som är, helt rätt! Tiden går för fort och med ett trollslag så är de helt plötsligt vuxna och klara sig själva. Helt sjukt!

Det kanske är dags att ta den där löpturen utan bubblo den här gången.

Nja riktigt så är det inte. Packning har blivit stillastående ett tag, mest för att jag har tvättat och tvättat.

En aningens förväntansfull, vad ska hända, vad ska vi göra och inga ledtrådar får jag. Tiden går så sakta!

Jag kommer sakna macken i götlunda, kom på det häromdagen att den service som erbjuds där finns det inte många av. Men jag kan inte åka hit för att bara köpa snus, allt annat är svindyrt och det blir inte ekonomiskt försvarsbart. De kanske kör med hemkörning. Borde kanske fråga.

Har ingen lust med löptur idag, men jag måste verkligen, har jag bestämt mig så måste jag följa det, i all fall en gång l livet och det kommer bli så mycket bättre när styrketräningen kommer igån. Är lite trött på kosten, ägg, bacon, broccoli, grädde inga kolhydrater eller väldigt lite i alla fall. Det ger i alla fall resultat, inte första veckorna men nu. Magen är mindre, låren mindre och jag mår bättre och bättre. Löpningen blir längre och längre. Istället för smörgås till frukost och kvällsmat så har de blivit ersatts av proteindrinkar och oststavar.

Nä, nu får det bli löptur, lite gymnastik och yoga som avslutning. Hoppa in i duschen och bänka mig framför tvn.

Blogg.se var helt värdelöst, efter tio meningar försvann texten och blev som små prickar nio av tio gånger. Inte hållbart. Speciellt inte när tankeverksamheten är som högst och det inte går att skriva av sig datavägen. Det har gått åt ett block och två pennor. Många meningar och mycket skrivkramp. Januari har varit tuffa veckor hitentils men den sista veckan har varit fruktansvärd. Kanske en av de värsta någonsin. Det är en sak att vara ifrån varandra, att tiden inte räcker till, men inte prata med varandra. Det är som alla livlinor går åt på en och samma gång, kommer på massor av saker som du vill prata om, som att gå vilse i skogen och toppa hallå, hallå och inte få svar eller hjälp. Men idag! Idag var det dags för samtalet vi hade en vecka på oss att fundera på hur vi ska göra. Det var inte bara jag som haft det smärtsamt och jobbigt, vi kanske för första gången någonsin vi hade ett vettigt samtal, att allt inte beror på varandra utan saker är ibland personliga hjärnspöken. Jag vet, de har besökt mig ofta och länge. Men vi pratar i alla fall om det. En början och det är bra.

I höstas började jag med löpning, kom på att det är min grej, fortfarande inte så långt, men jag behöver inte stanna flera gånger utan tar mig runt med ett stopp istället för tre. Små framsteg. Men när kylan och vintern kom blev jag utan löpning, vågade inte, har balans som en 80åring och är livrädd för att halka omkull. Deppade ihop lite faktiskt, så då fick det bli yoga. Svinnybörjare men någon form av rörelse behöver jag. Men, så kom tomten, med halkskydd och en Fitbit klocka. Jag har koll på sömnen, pulsen, stegen och kalorier jag förbränt under dagen. I Love it!
Så fort jag har packat upp allt i nya lägenheten kommer jag besöka gymet. Det är inte bara det bästa, internet! Hellu omvärlden am back!

Det andra civilisation, personer, affärer, kompisar men framförallt när casper kommer kan han umgås med sina vänner. Livet kommer bli enklare mycket enklare.

Min hyresvärd, som har varit allt annat än trevlig, många klagomål, arga blickar och uteblivande hej när jag säger hej fick ta del av min nya vän karma. Hans vattenledningar frös häromnatten, han fick såga upp golvet. Det var svårt att hålla sig för skratt. Tänkte karma. Nästan hela lägenheten är packad, jag behöver lite svarta säckar för att stoppa kläder och line i men förutom det är det möbler, gardinerna ska ner och lampor. Tänker att det tar jag dagen innan flytten.

Det kommer bli bra, ett friskare, roligare och hälsosammare år.

/s