Jag lägger mig platt, ger upp och låter välten rulla över. Det här med trygghet lugn är inte till för mig uppenbarligen. Från värre har det gått om värst. Vet inte längre var jag ska vända mig eller vem som kan hjälpa mig, men det värsta är att jag känner mig så jäkla dum. Har ju precis flyttat hit, nu har jag 8 dagar på mig att hitta ett nytt boende, packa hitta folk som kan hjälpa mig. Har mailat min handläggare om situationen men jag vill bara dö. Orkar inte längre på riktigt. Ångestpåslaget går inte att beskriva, jag kan inte sova, inte koncentrera mig på något. I fredags fick jag mail. Bostadsrättsförmedligen säger nej till andrahandskontrakt. Och eftersom han begärde en för hög hyra står jag här men orkar inte. Peter berättade att hans var ledig, ringde hyresvärden och det såg inte jätteljust ut... så om 8 dagar kommer jag stå med mina möbler på en gata och titulera mig själv som hemlös. Borde läggas in men var gör jag av mina saker min hund min katt... besegrad!

Den här dagen började bättre än gårdagens avslut. Vi käkade en ordentlig frukost tillsammans, det gör vi alltid. Bästa sättet att börja dagen. Efter det gick vi till ishallen, garderad upp till tänderna med dubbla jackor, en tunn dunjacka och fjällräven på det, halsduk, filt och rumpvärmare i väskan. Vi spenderade ca 2h i ishallen, pojken jättevarm, jag jättekall. Han fick lite nya vänner i sin egen ålder, men lite feg som han är vågade han inte riktigt fråga, så jag fick rycka in. Så klart fick han vara med, skitduktiga ungar som förmodligen föddes med skridskor bjöd in och hjälpte till. Det värmer mamma hjärtat.

Efter allt åkande begav vi oss till pizzerian. Slukade en kebabtallrick som om det inte fanns någon morgondag. Så jävla gott, min mage tyckte inte som jag. Men det var värt det.

Vi gick hem, slappa lite, dukade fram onyttigt och såg fram mot mello. Jag gav upp direkt, utan att passera gå. Helt värdelöst, fanns det ingen bra som kände sig manad att göra en insatts för åtminstone ett bidrag?

När 87åriga Ove Går till final, final!!! Hallå folket lixom.
Efter det fick vi lite av ett utseende problem. Ett ihoppsatt ögonbryn, i stället för två fanns det ett. Som mamma räddare fanns det två sätt att fixa problemet. Pincett eller vax. Pest eller kolera. Vi började med pincett och avslutade med vaxning. Min pojke börjar bli stor och utseendefixerade. Hur länge är håren borta? Hur ofta behöver jag göra det här osv. Som van hårbortagare av en del underligga ställen så lugnade jag honom att han är inte den enda som behöver omvårdnad... han är nu nöjd, tycker det blev bra och jag gissar mig till att det kommer hända flera ggr...


Nu tänker jag säga god natt, en ny spännande dag väntar i morgon? Over and out

Sen december har det bara rullat på mig, som värsta ångvälten men nu räcker det. Jag är trött på att människor klampar på mig med bästa gyttjan under fötterna, andas på mig med deras vidriga andedräkt. Ser sig själva som någon högre makt och kan bestämma mitt mående. Glöm det! Nu räcker det, ser att jag redan skrivit det, men min förra hyresvärd, har skrivit två välformulerade brev till bättre vetande. Det är bättre att veta än inte veta. Kunskap är makt, en makt jag gärna roffar åt mig av. Att utöva en form av härskarteknik på mig kommer bara resultera i smärta, inte för mig, jag har som sagt gått igenom en hel del, och bipolär så jag kan hela registret av känslor som kan omfamna mig. Bättre att vara arg en ledsen, arg har ingen ångest bara hämnd. Fult för en som är typ buddist som borde bara ha kärlek, det har jag. För de som förtjänar det. De andra är det bara synd om, synd om att deras innre är svartare än natten, synd om för att de måste sparka och klampa över på de som redan ligger. Synd om för att de kan inte känna solen mot ansiktet, bara svarta mörka tankar om andra människor. Men idag har jag gjort något jag aldrig gjort i hela mitt liv, jag har sluta mörka för någon annan. Jag sa exakt som de var, han vet redan men inte att en annan person lår undan fötterna för hans skull. Ett enkelt mail, tre meningar var för jobbigt för att min son skulle ha möjligheten att hitta på något med mig på sportlovet. Nu får jag hämta ett papper, skicka det på posten, hoppas på att han returnerar det, lämna in det innan fredag och hoppas på att i slutet på nästa vecka kommer vi kunna hitta på något. Exakt det berättade jag säkert trodde personen i andra änden att jag bara hotade, för jag har som sagt aldrig gjort så. Det är inte min stil att belysa barn om vad den andra gör för taskigt. Men idag fick det vara nog. Casper är smart, omtänksam, sympatisk och drar sig inte för att konfrontera. Min ekonomiska situation är inte direkt svinbra, men att involvera honom på ett bra och smart sätt tycker vi det är kul att planera, diskutera för det kommer komma en dag när vingarna ska flyga, då är det bra att vara förberedd.
Så tack Caspers pappa för det raserade förtroendet, du är på exakt samma ställe. Det går inte att måla bort ränder, de kommer alltid fram. Så grattis. Du är och har alltid varit en skitstövel. Du kan väl tänka på det medansvar jag går ut, njuter av solen och låter skiten du levererade rinna av. För till skillnad från dig har jag faktiskt ett hjärta, något som jag lyckades överföra på alla mina barn... En till sak. Sympati och empati är inget farligt, det får andra att må bra, inte som om hjärtat ska gå sönder.