Loving you is the best thing in my life.
Det är lätt, omtänksamt, hett, passionerat, roligt, ilska, sexigt, här-kommer-alla-känslorna-på-en-och-samma-gång och underbart. Det är så att magen fladdrar av fjärilar, hjärtat slår volter och jag håller andan. Ligga med ansiktena mot varandra och bara andas. Alla samtal är tillåtna, ledsamheten får vila på axeln, räddad i nöden, alltid vet vad som ska sägas och när skratten är nödvändiga kommer skämten. Ingenting är pinsamt, ingenting är tråkigt förutom när vi är ifrån varandra och missar upplevelserna jsg vill uppleva med honom. Förälskelsen tar aldrig slut, du slutar aldrig känna att du vunnit en miljon på lotto varje dag. Jag blev kär vid första ögonkastet, första gången vi sov tillsammans, första gången jag fick kaffe på sängen och som pågick i åtta år. Älskade hans doft precis som den var. Längtade och saknade honom varje gång vi var ifrån varandra. Jag saknar honom varje dag. Varje minut. Det är som att jag är halv, ljuset är ständigt bakom molnen och alla andra män är trista och grå. Det går att lära sig att leva utan. För livet går vidare. Jag älskar dig lite mer än jag gjorde igår. Lite mindre än vad jag kommer göra i morgon.?

Välkommen tillbaka, du är som en gammal kär vän som alltid hittar tillbaka. Det är jag väldigt tacksam över. Det är liksom som att vi känner varandra riktigt mycket nu så vi vet vad vi kan bjuda varandra på. Härligt!
Jag verkligen älskar dina svarta äckliga klor som drar ner mig i träsket, doften du bjuder på luktar ruttet, lite som ett kadaver i sommarvärme. Mysigt och omslutande, en behaglig känsla om man gillar tortyr på alls sätt. Lite som Dantes inferno, gå igenom alla härliga rum med olika tortyrredskap. Älskar att få det som en käftsmäll i ansiktet. Eller varför inte när hjärtat slits ut gång på gång så att såret aldrig hinner läka, smärta är det bästa! Denna ljuva smärta. Eller när du minst anar det så kommer piskan fram, från ingenstans. Helt oväntat svider det till på ryggen och det pågår om och om igen och tillslut, då finns bara döden som ett alternativ. Varför genomlida denna smärta gång på gång, samma ekorrhjul, klättra och falla. Vad är meningen?
Hade ett långt samtal med min pappa, riktigt hör hur orolig han är, alla dessa lösningar som inte spelar någon roll. Varför ska han behöva plågas om och om igen. Ja jag vet, det är inte mitt fel. Jag vet att jag inte kunde påverkat det men det spelar ingen roll.
Jag förstår att det är svårt att förstå, har i alla fall fått honom att förstå att djuren är min livlina det diskuteras inte ens längre.
Det är svårt för andra att förstå min kärlek och mitt behov till mina djur. Cubic som följer mig som en svans när mitt mående dippar. Söker sig nära, till och med katten ligger nära. Behöver det, behöver livlinan, för om den inte fanns. Då hade inte jag det heller.

Så nu, kommer jag tvingas att lämna bort mina djur. Det är svårt att hitta vandrarhem där djuren får vara med. Speciellt här.
Då finns det bara två allternativ, lägg in dig, eller... i flera år har jag önskat mig lugn och ro, haft förhoppningar att det ska bli lugn och ro, det är bara att bereda sig för katastrof, oro och en stor fan på väggen hela tiden.

Ångest är svinkul

1996 avled min mormor "mamma"
2001 min morfar
2003 5/3 dog min son i min mage
2003 27/6 dog min lillebror samma dag som Lucas gravsten kom upp
2004 dog min morbror
2010 tog en av mina bästa vänner livet av sig
Efterföljande av min farmor minns inte året
Inte heller året då farfar fick somna in men det var ca 5 år emellan
Och för att lägga lite grädde på moset mellan årtalen om framåt
Har det varit misshandel, härskartekniker, vårdnadstvister. Min dotter blev våldtagen som 14 åring av en släkting.
Rättegång
Fick lämna över min son till hans pappa, skilsmässa från mitt livs kärlek. Bott ihop med någon jag inte var kär i för att jag var rädd för att vara ensam
Flyttat fyra ggr inom loppet av 6 månader.
Fått en livslång diagnos som innebär medicinering hela mitt liv.
Ett kämpande varje dag för att skapa något bra.

Det kanske är dags att kasta in handduken nu. Hur mycket pallar en person?
Den jag trygg med bor för långt bort, min familj bor för långt bort.

Jag har bra vänner, riktigt bra vänner. Sånna som står kvar och hållet fast i mig.
Så i morgon står jag med fötterna på bar backe och har ingen lösning. Välkommen till mitt helvete om någon toppar min lista, hör av er, skulle vilja ha lite hjälp främst hur ni har klarat igenom det.

Fuck it

Vi redan kört en runda, varför inte passa på att göra det igen. Helt ärligt börjar jag bli jäkligt trött, trött på att kastas omkull om och om igen. Vad är meningen lixom. Ständig otrygghet, ständigt vara på sin vakt, ha katastrofvarningslamporna tända hela tiden. Ge mig l u g n och r o. Snälla!!!

Men det kommer inget ont utan gott, så tack för att jag har fått uppleva det här fler gånger än jag kan räkna så jag tar det lugnt, vinner inget på att hetsa upp sig. Vissa bitar har i alla fall löst sig med lite god vilja och motorolja. Får hoppas det finns en plats på psyk i Östergötland när jag väl kommer dit. Lugn och ro och en massa roliga tabletter. LPT på väldigt lång tid, ser det lite som en semester.

Skämt å sido, mitt mående, den där korken som flyter omkrin i öppna havet har just blivit uppslukad av en vithaj som simmar i rasande fart mot djupet. Ingen kul upplevelse alls men som min pappa säger bit ihop och det gör jag. Med all min styrka försöker jag simma upp.

I morgon blir det många långa timmar på gymmet, med lite ork och träningsvärk går focus på det, ja sen ska jag slarva ihop mina saker oxå, kommer bli en fantastisk dag i morgon, yay for me.

Har gott om lärdomar och upplevelser, inte nödvändigtvis goda, lite nerförsbacke skulle vara skönt. Helst på en räkmacka.

Det finns ett talesätt... var rädda om varandra, ni vet aldrig om det finns en morgondag tillsammans

/s

Det är nu jag önskar att tiden stod still, det är alldeles för kort tid. Men vi hann med mycket, lets dance, en ihopmulning som gick över, brandskyddsområdet som var helt fantastiskt, grillning, Eurovision och super mario, jäkligt mycket skrik och svärord men så är det om alla vinnarskallar.

Nu till något annat, halvleksbytande av partner, första halvlek spelas det snabbt och intensivt, mål görs om och om igen och helt plötsligt, den spelaren som du spelar bäst med inte längre är bäst så den byts ut och förklaringen är, spelaren ville för mycket, du gjorde spelaren till lagkapten men nu plötsligt vill du ha en annan, den får på sig bandet så är det klart. Vi har ju spelat ihop ett par år så jag vet ju hur matchen kommer gå, förhoppningsvis. Och vad är det med alla dessa spelare som tycker den är så bra, är det ett tänk om jag spelar mina kort rätt så kanske jag slipper stå där bland alla andra bortbytta spelare. Ledsen att behövs säga det men det handlar om nyhetens behag inget annat, så fort det tröttnas på att ge lite mer, träna lite oftare, varje dag. Då hamnar du på bänken.

Tänk om det vore så lätt för mig, bara glömma och gå vidare. Jag kan inte det. Fast i att hoppas och tro att någon gång blir det vi igen. Lite som att stånga sig igenom en tegelvägg. Men jag är i alla fall inte ute och jagar första bästa. Har inte längre det behovet. Kan inte nöja mig med näst bäst. Erkänner att jag är lite avis men ändå inte.

Kan inte jaga heller, svårt att jaga någon som inte vill bli jagad. Så jag håller mig i buskgaget lurar lite och under tiden fokuserar jag på träning och att inte ramla längre ner i hålet, känner att jag har en balans nu och det krävs så lite för att tappa ett steg. 2h på gymet 7 km promenad, när jag ändå var där kunde jag lika gärna kötta på ordentligt, ge mig en ordentlig träningsvärk.
Överkropp idag, under i morgon, ser inte direkt fram emot att köra ben, men smärta är bara svaghet som lämnar kroppen.

/S

Av kroppen fick en ordentlig genomgång och jag känner mig så jäkla stolt över att större delen av veckan går till träning. Känner mig stark och kroppen minns övningarna.

Kör inte speciellt tungt, skulle kunna lägga på lite mer, men tänker att det är bättre i börja att köra lätt med många rep istället.

Min psoriasis har blommat upp. Igen! Nu med fläckar på bröstet och i ansiktet. Jag vet vad det beror på, stress och måendet. Att bli bortkopplad utan anledning gör ont och skapar ångest, ordentlig ångest som jag försöker hålla i schack. Det går sådär. Vill inte trilla ner, vill verkligen inte trilla ner. Blir det värre får jag väl gå ner till gymmet igen och kötta på ordentligt eller nått.

Sovit riktigt dåligt den här veckan, otäcka mardrömmar som återkommer i samma nyans och stil, faller, avslut som jag vill avsluta. Drömmarna förföljer mig under dagen. Vet inte hur jag ska skapa den där lugn och ro känslan. Vill lixom bara spy ur alla känslor, ångest och rädsla men den som kan hantera och vägleda mig ut är den personen som inte vill eller vara nåbar.

Så en viss tid får gå, sen får jag ta tag i det. Fick min sista litiumprovtagningspapper från min litiumskötare, nu går han i pension. Får rama in pappret och minnas hur bra han var.

Nu har det gått fem dagar, håller mitt löfte till mig själv... paus och återhämtning med hjälp av den lilla tabletten s
Over and out

Nja inte riktigt så men nästa. Murphys lag, det var någon snäll jäkel som tänkte hon ska allt få och fredag den 13 som födelsedag och eftersom vi är extra snälla idag bjuder vi på dorisminne. Man tackar, man tackar! Skit händer mig hela tiden, jag går på fel tåg, glömmer något viktigt hemma, om inte huvudet som inte gör så värst mycke nytta så skulle jag förmodligen glömma det om den inte satt fast.
Men jag är tålig som tusan, tar alla skruvbollar utan att gnälla. Slår i som en padda i golvet och borstar av mig skräpet och kollar till såren. Ibland är det värre ibland är det bättre, men slår mig gör jag alltid. Flyter som en kork göra jag med, ibland, oftast ligger jag med näsan precis åvanför vattenytan, det är ju kalla fall bättre än under, eller hur!

Det är precis så det är nu, näsan precis åvanför vattenytan, guppar och hoppas på att en våg ska skölja mig i land, knappast men jag hoppas. Det som får mig att hålla mig flytande är träning, djuren, vänner och mina barn. Casper kommer i helgen och jag ska supa in varenda sekund. Snart kommer den där tiden då det blir pinsamt att tycka om sin mamma. Då går sitta i knät, kura ihop sig i soffan och pussar och kramar är som bortblåst. Tänker när jag flyter runt så här på min kurators ord när Lucas försvann. Ditt mående är som en flaska, just nu rinner vattnet ut och du måste försöka fylla på innan den blir tom. För när den är tom är det jättesvårt att fylla på. Fyll din flaska med sömn, mat och roliga saker. Det är okay att göra det. Hon har så rätt!

Det kanske är min styrka min envishet!

Det är ganska lätt att sätta värde på många saker. Bil, hus, husdjur, smycken, saker, barn och många, många flera saker. Men hur är det med ditt egna värde. För min del är det inte särskilt högt, kanske är det därför jag vänder utochin på mig själv, kompromissar. Ställer in för att finnas där och till en viss del är det så man gör, speciellt för sina barn och familj, men hur är det med övriga världen och värden? Idag slog det mig, jag är den dörrmatta i en viktig del av mitt liv, eller rättare sagt en person. Tål mycket, lite väl mycket men när jag oförtjänt får en snyltning så var min första reaktion. Blotta magen och lägg dig platt. Gå med på kraven och dra dig tillbaka. Va FAN!!! På riktigt, så efter noga övervägande blev svaret. Jag accepterar inte det här. Du har mycket att göra, förstås det därför låter jag det här passera.

Är jag inte värd mera? Är jag precis värdelös förutom vid vissa tillfällen? Är det de som bjuds, korv med bröd och snurra runt i sänghalmen. Gissar det för jag har inte krävt något, bara nöjt mig. Blivit glad för stulna stunder. Min största och förmodligen min ända. Kul!

Men vad är det jag är rädd för, jo att gå ut som en förlorare, riv av plåstret långsamt och sätt tillbaka det med nytt klister, så det gör riktigt jävla ont. Ångesten som liksom dunkar ut från hela kroppen. I mångas ögon är jag säkert en fruktansvärd person. Eller så har någon fått mig att framstå som det. Spelar det någon roll hur många rätt jag gör eller kommer felen fortfarande att toppa? Vill gärna tänka att det inte är så, men får jag ingen chans att bevisa så vad är då meningen? Stulna stunder vs vara själv. Vet inte än vilken vågskål som väger mest.

Det är lite på gränsen nu... den där kraschen som återkommer år efter år. Frågan är när och om jag kan förhindra den. Men focus nu är jag! Träna, äta rätt, promenader, göra det som gör mig glad och bedöva ångesten med alla redskap jag har i skåpet... kanske ett läkarsamtal på måndag, kanske är läge att höja lamotrigin. Det borde göra susen.

Tur att av är omgiven av fyra katter, en gangster och en hund. De bjuder på skratt, kärlek och värdesätter mig mera än jag skälv. Får jobba på självförtroendet och min nya korta frisyr...

I dag är det. Verkligen i hate that i Love you